Getting closer to the end

Tre veckor och fem dagar kvar här i Utah, sedan flygar jag till Washington D.C, spenderar två dagar på ett Year End Cap med andra Explorius-utbytisar, och sedan flyger jag hem till Finland. Hem till min familj, mina vänner, min lilla hemstad. Detta om något är galet. Härregud, för ett år sedan fick jag min värdfamilj, jag fick veta vart jag skulle åka, och var jag skulle spendera tio månader av mitt liv. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända, vem jag skulle träffa, och hur dessa tio månader skulle bli. Såklart hade jag lite drömmar, och lite tankar om hur det skulle bli, men jag skulle aldrig ha trott att det skulle ha gått såhär fort - vart gick tiden? Jag minns ännu när jag hade 28 dagar kvar i Finland, då berättade jag åt alla att snart skulle jag åka och vara borta i tio månader. Nu har jag 29 dagar kvar innan jag landar i Finland, och jag vill inte ens tänka på hur fort dessa dagar kommer att gå.

Kolme viikkoa ja viis päivää jäljellä täällä Utahissa, sit lennän Washington D.C:hen Year End Campille muitten Explorius-vaihtareiden kanssa, ja sit lennän koti-Suomeen. Kotiin mun perheen ja kavereiden luokse, kotiin mun pikkukaupunkiin. Tää on ihan hullua. Ajatelkaa, vuosi sitten sain hostperheen, vuosi sitten sain tietää missä viettäisin kymmenen kuukautta mun elämästä. Ei mulla ollu tietoa tulevasta, ei tietoa siitä keitä ihmisiä tapaisin, ja mitä kokisin, ja mitä tapahtuis. Tietenkin oli vähän ennakkoluuloja, pieniä haaveita, ja vähän ajatuksia mitä tapahtuisi vaihtovuoden aikana, mutten ikinä olis luullu, että tää aika menee näin nopeasti - minne nää kuukaudet meni? Justhan mulla oli 28 päivää jäljellä Suomessa, muistan sen ja muistan myös miten hehkutin kaikille, että kohta meen kymmeneks kuukaudeks Jenkkilään. Nyt mulla on 29 päivää jäljellä täällä, enkä halua ees ajatella kuinka nopeasti tää aika tulee menemään. 

Jag har försökt vara bra på att blogga, en ärligt talat har jag inte varit den bästa på uppdatera tillräckligt mycket, men det här bättre än inget, och även om jag skulle ha uppdaterat mera, så skulle det ha varit omöjligt för mig att skriva om allt, alla, alla känslor, och allt som hänt under detta år. Jag kan inte i ord beskriva allt det jag upplevt, allt det jag har lärt mig, och allt som jag känner just nu. Endast jag kan förstå allt, och de som kan förstå mig lite bättre än andra, är andra utbyteselever. Även om jag vill få andra, min familj, och mina vänner att förstå, och även om jag vill berätta om allt som jag har upplevt så går det inte. Att åka härifrån kommer att kännas som att jag lämnar ett liv som har byggt upp under dehär senaste månaderna, och jag vet inte när jag kommer tillbaka, och även om jag kommer tillbaka så kommer det aldrig att bli detsamma. När jag åkte från Finland visste jag att jag kommer tillbaka i juni, men när jag åker härifrån är inget säkert - när får jag se min usa-familj igen, när får jag se de vänner som betyder mest här?

Oon koittanu olla hyvä päivittämään blogia ja kirjoittamaan tänne kuulumisia sun muuta, mutta rehellisesti sanottuna, vaikka olisin kirjoittanut tänne vaikka kuinka usein, en silti pystyis sanoin kuvailla kuinka paljon oon oppinut, kokenut, mitä tunnen tällä hetkellä ja kaikkea sitä mitä on tapahtunut tän vuoden aikana. Vain minä pystyn todella ymmärtämään mitä koin täällä, sit he, jotka pystyvät edes vähän paremmin kuin muut ymmärtämään näitä fiiliksii ja kokemuksii ovat toiset vaihtarit. Vaikka kuinka yrittäisin saada muut ymmärtämään minkälainen tää kokemus on, ei se kävis. Lähteminen täältä, tulee tuntumaan siltä, ku jättäisin tän elämän tänne, minkä oon näitten kuukausien aikana tänne rakentanu, enkä tiedä milloin tuun takaisin ja, vaikka tulisinkin, ei mikään tuu ikinä olemaan samanlaista. Kun lähdin Suomesta, tiesit, että tuun kesäkuussa takaisin, mutta kun lähden täältä, mikään ei oo satavarmaa - milloin saan taas nähdä mun hostperheen, milloin saan taas tavata mun jenkki-kavereita?

Jag är glad, lycklig, nervös och ledsen på samma gång. Jag är tacksam. Jag är tacksam över så många saker. Jag är tacksam över hur mycket min värdfamilj har visar och lärt mig, jag är tacksam över hur mycket de har visat mig - de har gett mig så mycket. De har öppnat sitt hem och sina hjärtan till mig, till en flicka från andra sidan jorden som de aldrig förr hade träffat före förra hösten. Nu vet de att Milla, ja hon älskar kaffe, och mat, att hon är en social människa som får vänner lätt, att hon gillar att sova i baksetet av bilen när vi åker på road trips - de känner mig, och jag känner dem. Jag vet vad de gillar och vad de inte gillar, och jag vet hur det låter när var och en kommer ner för trappan. Jag är lycklig över att SLC har varit mitt hem i tio månader. Visst undrar jag ibland hur det skulle ha varit att åka till ett annat land, jag var kanske lite rädd över hur kulturen och (mormon)religionen skulle påverka mitt liv här, men jag har aldrig ångrat att jag hamnade hit, men den här familjen. Att åka på utbytesår är det bästa beslutet i mitt liv hittills. Det här året har öppnat mina ögon, jag ser på saker och ting från ett annat perspektiv. Jag har lärt mig att uppskatta många saker på en helt ny nivå, såna saker som förr var helt vardagliga saker - gratis skollunch, frihet utan hemkomsttider. Jag har vänner från USA, men också från andra länder, t.ex. från bland annat Pakistan, Jordanien, Japan, Frankrike och Schweiz, och de har alla lärt mig något nytt. Även Annika, som är också från Finland har lärt mig något, nämligen bättre finska haha. Vem skulle ha trott att en tjej från samma land skulle lära mig något nytt och vettigt, och även bli så viktig för mig? Allt som jag har upplevt, sett, hört, och alla som jag har mött - allt har lärt mig något.

Oon iloinen, innoissani ja surullinen samaan aikaan. Oon kiitollinen. Oon kiitollinen niin monen asian puolesta. Oon kiitollinen siitä kuinka paljon mun hostperhe on antanut, näyttänyt ja opettanut mulle - he ovat antaneet mulle niin paljon. He ovat avanneet mulle kotinsa, mutta myös sydämensä, jollekki tytölle toiselta puolelta maapalloa, jota he eivät olleet tavanneet ennen viimesyksyä. Nyt he tietävät, että Milla tykkää kahvista, ja ruoasta, he tietävät, että Milla tykkää nukkua auton takapenkillä, kun mennään road tripeille, että Milla saa kavereita helposti - he tuntevat mut, ja mie tunnen heidät. Tiedän mistä mun hostperhe tykkää ja mistä he eivät tykkää, tiedän miltä kuulostaa, kun kukin heistä kävelee rappusia alas alakertaan. Oon onnellinen, että pääsin tänne SLC:hen ja, että just tää paikka on ollut mun koti nää kuukaudet. Välillä ihmettelen, että minkälaista olisi ollut mennä esim. toiseen maahan, ja olin ehkä vähän peloissani, että miten tää kulttuuri ja (mormooni)uskonto vaikuittais mun elämään, mut en ikinä oo katunut, että päädyin tänne, tän perheen luokse. Vaihtovuosi on tähän asti elämäni paras päästös. Vaihtovuosi on avartanut mun näkökulmaa, ja katson asioita erilailla. Oon oppinut arvostamaan asioita, jotka olivat ennen itsestäänselvyyksiä ja ihan arkipäivisiä asioita - esim. ilmaista kouluruokaa ja vapautta, elämää ilman kotiintuloaikoja. Nyt mulla on kavereita eri puolelta maailmaa, sekä Amerikasta, mutta myös muualta, esim. Pakistanista, Jordanista, Japanista, Ranskaska ja Sveitsistä, ja he ovat kaikki opettaneet mulle jotain. Jopa Annika, joka on myös Suomesta, on opettanut mulle jotain, nimittäin parempaa suomenkieltä haha. Ei olis uskonut, että samasta maasta oleva tyttö opettais mulle jotain uutta ja olis näin tärkeä mulle nyt. Kaikki, jota oon kokenut, nähnyt ja kuullut, ja kaikki keitä oon tavannut - kaikki on opettanut mulle jotain.

Jag är även tacksam över min familj och mina vänner i Finland. Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig när ni väntar på mig där borta, och stöttar mig även om ni inte är här. Jag är den lyckligaste tjejjen, med världens bästa familj, och världens bästa vänner. Jag saknar er alla. Jag saknar mina mopsar och deras onderliga ljud. Snart får jag komma hem till er, och ni förstår inte hur tacksam jag är över att ni orkar vänta på mig. det betyder världen till mig.

Oon tietenkin myös kiitollinen mun perheelle ja kavereille Suomessa. Ette tiedä kuinka paljon tää merkitsee mulle, kuinka tärkeitä te ootte, ja oon ikuisesti kiitollinen siitä miten te jaksatte mua odottaa, ja kuinka paljon tukea ootte antaneet, vaikken oo ollu ihan lähellä. Oon onnellisin tyttö, ja mulla on paras perhe ja parhaat kaverit. Mulla on ikävä teitä kaikkia. Mulla on myös ikävä mun perheen mopsejen outoja ääniä, jotka kuuluu ympäri taloo. Kohta pääsen kotiin teidän kaikkien luokse, ihanaaaa. 

I miss you all: